Adduktortendinos

BAKGRUND

Musklerna i ljumsk- och höftregionen har stora olikheter vad gäller styrka och uthållighet. Tung och/eller ovanlig belastning kan leda till skador i muskel eller senfäste. Ljumsksmärtor svarar för 5-10 % av alla smärttillstånd i samband med idrott.

Den muskel som oftast skadas är m. adductor longus (den långa inåtförarmuskeln).

 

Orsaker

Ovanligt hård belastning alternativt upprepad belastning (överbelastning) kan leda till partiell eller total ruptur (vilket dock är sällsynt) i m. adductor longus och mer sällsynt i andra muskler/senor.

En relativt vanlig skadeorsak är i samband med fotbollsspel med glidning på halt underlag och belastning med kroppstyngden i ytterläget.

Upprepad tung belastning kan också leda till överbelastningsskada. I dessa fall skapas ärrbildning i senfästet (tendinos) nära senans fäste i blygdbenet. I många fall är orsaken för smärta dock okänd och i dessa fall finns ofta ingen anatomisk orsak till smärtan. Diagnosen är således ofta svår att ställa med säkerhet.

SYMTOM

Vid partiell ruptur respektive överbelastningsskada:

• Smärta/värk i och kring hälsenan vid och efter belastning, och i vissa fall nedsatt muskelstyrka.

Vid totalruptur:

• Momentan smärta, samt nedsatt muskelstyrka. En kraftig blödning pÃ¥ insidan av lÃ¥ret uppstÃ¥r i samband med skadan.

KLINISKA FYND

• Nedsatt muskelstyrka
• Palpationsömhet, samt smärta vid aktivering av inÃ¥tförarna, speciellt mot motstÃ¥nd
• Hematom (relativt sällsynt), endast vid total ruptur
• Tumörliknande uppdrivning av muskeln vid totalruptur

DIFFERENTIALDIAGNOSER

• Tendinos i kringliggande muskel/senstruktur
• Stressfraktur i höftregionen, t ex lÃ¥rbenshalsen
• Inflammation i symfysen (symfysit)
• LjumskbrÃ¥ck, vilket kan vara mycket svÃ¥rt att upptäcka om det är litet
• Nervinklämningar
• Prostatit, dÃ¥ smärtan ofta strÃ¥lar ut mot lÃ¥ret och ner i pungen
• Höftartros
• Fraktur i höftregionen
• Tumör i muskulaturen pÃ¥ lÃ¥ret

UTREDNING

• Slätröntgenundersökning. Vanlig slätröntgen bör alltid vara den första undersökningen, för att utesluta skelettskada, t ex fraktur, eller liknande.
   
• Ultraljudsundersökning, alternativt magnetkameraundersökning (MRI).
   
• Herniografi, som dock kan vara svÃ¥rtolkad. Denna är positiv i samband med brÃ¥ck och kan även visa bukväggsinsufficiens. Herniografi används sällan idag.
   
• Hb, CRP och andra inflammationsparametrar. Dessa prover tas om inte den kliniska diagnosen starkt pekar mot muskulärt problem och diagnostiken är inriktad pÃ¥ inflammation.

BEHANDLING

• Aktiv vila, d v s muskulär träning utan belastning initialt och därefter med successivt ökad belastning.
   
• Rehabilitering där uthÃ¥llighet och rörlighet prioriteras initialt. Belastningen ökas successivt. Rehabiliteringsprogrammet bör genomföras med hjälp av en specialkunnig sjukgymnast.
   
• Inflammationshämmande medel NSAID eller coxiber har ofta god effekt initialt.
   
• Ibland används kortisoninjektioner prövas.
   
• Vid ruptur hos yngre, aktiva personer kan operation övervägas. Det är dock viktigt att en noggrann och fördjupad diagnos har ställts, samt att alla rehabiliteringsmöjligheter är uttömda innan operation tillgrips. Operation är sällan indicerad varken vid akut ruptur eller vid kroniska tillstÃ¥nd. Vid kroniska tillstÃ¥nd övervägs operation dock ibland. I dessa fall görs oftast tenotomi av den aktuella senan nära skelettinfästet. Den vetenskapliga grunden för att utföra denna operation är dock bristfällig.

UPPFÖLJNING

Rehabilitering med hjälp av sjukgymnast.

PROGNOS

God! Ofta lång rehabiliteringstid. Recidiv är vanliga om inte muskulaturen byggs upp maximalt och ofta mycket svårbehandlade. Därför är det av största vikt att behandla den urspringliga skadan noggrant, med inriktning på rehabilitering.


 

ICD-10

Skada på lårets adduktormuskel och dess sena på låret S76.2